MOBERG

helgen har vart knas. helt upp&ner. allt har hänt. känns som om jag är en liten ingridiens i ett bakverk och blir vispad, slängd åt kanterna och rejält omrörd. allting kommer upp till ytan och alla problem hinner ikapp. jag har tjaffsat med en person mkt mer än vad jag trodde var möjligt. jag har gett upp hoppet och jag har städat mitt rum.

idag hände det. det som jag har längtat efter. det som bara händer på film. de där lyckliga kärleksfilmerna som jag älskar så mkt. den underbara sekunden där någon bara åker hem till den andra. där man står på trappen och kramar om varandra och lever lyckliga ever after. saken var bara den att jag inte var hemma. typiskt

vill tacka alex för igår. riktigt skönt att prata ut med dig. alltid lika roligt för båda är lika cp.
LÄNGTAR TILLS IMORGON SÄGER JAG BARA! FAN VAD ROLIGT DET SKA BLI

jag är trött på kärlek. trött på halvdan vi-träffas-om-jag-orkar kärlek. jag vill ha riktig, äkta kärlek. jag ska få det. någongång. inte nu, inte idag och inte imorgon. det tar tid, och det vet jag. jag vill att det ska ta tid med. för just nu känner jag att jag litar lika mkt på kärlek nu som jag litar på att det ska vara 30grader och sol här i eskilstuna imorgon. ne, nästa gång ska det vara något stort. något sprakande, blixtrande och underbart förtrollande. eller?
och det viktigaste är att det är naturligt! det ska kännas naturligt att t ex ringa varandra när man har tråkigt. det ska vara natuligt att fråga om man kan ses, och båda ska känna en längtan att få träffas. i want it all skulle man kunna säga. men ändå inte. fan heller.