MOBERG

ligger och kollar satc i min säng & smsar med paulina. fyfan vad jag gillar den serien! jag blir irri på Big, han och Carrie har precis blivit ihop igen men han verkar inte ha ändrat sig ett dugg. hur mkt carrie än försöker prata med honom om hur hon iaf vill att han ska försöka, som hon har, ändra sig för hennes skull iaf lite. men det verkar vara för svårt... medans en kille som charlotte träffar omskär sig, för hennes skull! -då kom jag och tänka på en person som sa att den skulle göra allt för mig. och det vet jag att den skulle. det är ju en sån alla vill ha, en som verkligen kan ge av sig själv för att den andra ska bli lycklig. en person som ringer, bara för att höra ens röst och fråga hur man mår. en person som kan komma över 30minuter när som helst, bara för att se hur man mår och för att den saknar en. en som vissa kallar toffel? men av vilken anledning egentligen? är de avundsjuka, tjejerna? och är killarna svartsjuka för att de aldrig kännt den kärleken till en tjej innan? men varför är det då så svårt? när man hade allt man någonsinn önskat sig? man kanske bara måste få känna hur det är att inte ha något, så man kan uppskatta personen mer? och börja ge av sig själv igen?  jag vet inte. men jag vet att jag måste fundera klart. nu menar jag inte att en kille ska behöva omskära sig för att tjejen ska förstå att den vill ha en. men bara små saker, det betyder oerhört mkt när killen hör av sig, när den frågar om man kan träffas, om den får sova över. alla små saker har en sån stor betydelse... en kompis visade mig ett sms igår där en kille frågade om den fick sova över hos henne, men att han ville inte tränga sig på. vet ni hur mkt det betyder? att en kille man gillar frågar sådär? jag skulle dö, fyfan vad underbart. jag har alltid haft oturen att aldrig ha såna killar.. de jag träffat frågar aldrig om man vill ses, de vill att jag ska fråga för antingen vågar dem inte, eller så är de osäkra på om jag har tid. men om de aldrig frågar så får de aldrig veta? sen har jag haft en som bara antog att vi skulle ses varje dag.. det gjorde vi, och när jag väl inte kunde så blev han as arg&sur. vet ni hur underbart det är att ha någon som ringer och frågar om den får komma över i 5minuter bara för att den saknar en? det är kärlek. skulle nog iaf jag säga.. men som sagt är det svårt. för svårt. iaf för en som mig som aldrig haft det så förut. det har alltid vart något ivägen.. det är för långt, det tar 1timme med buss, förälder kan inte skjutsa, är trött osv. det är ju okej ibland, självklart kan jag förstå! men att personen inte försöker, det är det som stör mig. om personen bara kunde visa att den verkligen försöker. för om den tycker om en så skulle den göra vad som helst för att få vara nära. vilken tidpunkt på dygnet som helst! eller har jag fel?