skilda föräldrar
som jag sagt tidigare är jag en person som kan vara rätt knepig att komma nära. jag släpper ju nämligen inte lätt in människor nära in mig på livet, jag springer hellre ifrån och gömmer mig än stannar & kämpa. men när jag däremot väl har släppt in någon nära mig så har jag svårt att släppa den personen.. jag har väldigt lätt att stöta bort människor, inte vilja lita/komma nära dem ochjag tror att det har just med att göra att jag har så svårt att släppa dem... kanske har det i grunden att göra med mina föräldrar? jag såg hur uppriven min mamma var under mina föräldrars seperation. jag kan lova att det jag& mina systrar gick igenom & fick se under mina föräldrars seperation, det var väldigt omtumlande och har stor betydelse för den jag är idag. inget har satt ett djupare sår i min själ, påverkat mig så mycket & ingenting har fått mig mer osäker än den händelsen. den händelsen som gjorde att alla våra liv förändrades så drastiskt och dramatiskt.
jag kommer speciellt ett minne, det var från min utflyttningsfest när jag var 10 år. det var bara ungefär 1 månad efter att mina föräldrar hade berättat att de skulle skiljas, inte längre bo ihop. vi skulle flytta in till stan. börja nya skolor & allting skulle ändras. vi skulle inte bo i vårt hus som vi växt upp i. vi skulle bo i trånga lägenheter inne vid stan. vi skulle lämna alla vänner.. på kvällen, när kalaset hade slutat kommer jag ihåg att jag sa till mina föräldrar "tack för att ni inte bråkade idag". jag vet hur glad jag var att de inte hade gjort det, framför alla och framför mig. den dagen kände jag mig lycklig och det kändes "normalt", om så för bara den dagen. det var viktigt just då. att de kunde lägga undan sina känslor för varandra & bara finnas där och göra det så bra som möjligt för mig. mina föräldrar blev ledsna och sa att det var klart att de skulle hålla sams. jag tror att det var först då dem riktigt förstod att vi märkte&berördes av att dem bråkade. de bråkade inte alltid med skrik&ord, utan även genom att de satt knäpptysta i vardagsrummet, i varsin ände av rummet. varannan sekund kollandes mot tv:n, varannan stirradens av hat mot varandra. det hängde hela tiden i luften.. vi förstod inte vad som hade hänt som gjorde att dom hatade varandra nu, hade vi gjort något fel? hade någon dött? mest skyllde jag iaf på mig själv. jag trodde att det var jag som hade gjort något så att de var arga. dvs innan dem berättade allting.
