MOBERG

kommer ni ihåg att jag har berättat om min förmåga(eller oförmåga) att inte komma ihåg ansikten & namn? det hände mig senast igår när en person kliver på bussen, jag är på väg till träningen och sitter och dunkar musik på högsta volymen i ipoden när någon som kliver på bussen skriker "men hej madde! det var inte igår!" fan vad jag inte känner igen människan tänker jag.. försöker minnas vart jag kan ha träffat på denna sociala människa. han sätter sig iaf & börjar prata, frågar vad jag gör nu för tiden "jo jag går i skolan, ganska mycket plugg just nu, dudå?" (i hopp om att få reda på vem personen är) han svarar dock att han är arbetslös. (aha, 89+ alltså..) vi pratar & han ber om mitt nummer med ett leende "det var madeleine va;)?" "hehe, jo du har så rätt så" "bra, men ska inte du ha mitt nummer?" (vad fan ska jag skriva för namn då hade du tänkt?) "jo, det är klart.. hehe fast min mobil är cp just nu, kan inte ringa" sen ger han mig iaf nummret.. när vi går av bussen får jag en aning om vem killen kan vara. han gick på samma skola som mig när jag gick i 6-7an. haha komiskt att han känner igen mig. kommer dock inte på hans namn, så han heter för tillfället "odlaren, vetifanvem". hoppas du inte tar illa upp om du läser(a). rätt roligt men hemskt. all stress som förstört mitt minne! det förstör även mitt närminne. jag har sämst närminne:(