DO YOU REMEMBER ME?
seriöst. vem är du, känner jag dig?
jag ser dig på dig men ser bara ett skal. du verkar så tom och livlös nu. och se vad tiden har gjort med oss, jag känner inte igen dig eller ditt sätt att vara längre. känner inte igen dina läppar när de formar det välbekanta ordet hej, inte heller ditt leende är detsamma. så vem är du? har vi någonsin känt varandra? det verkar som miljoner år och tusen mil sedan härifrån. kände vi varandra så bra som vi trodde, eller befann vi oss i en illusion i en dimma? nu hör jag dina ord men förstår aldrig innebörden med dem, förut hörde jag aldrig dina ord med förstod alltid innebörden. vi var som mind-readers och det ända som finns kvar nu är två människor som stirrar tomt in i varandras ögon, båda med så mycket kvar att säga, men utan ord som räcker eller når ut. ekot är det ända som hörs. hör du det med?
så min fråga är: kan man sluta känna en person, när det gått tillräckligt lång tid? är vi människor i en konstant utveckling av våra personligheter och egenskaper?
(måste bara tillägga så det inte blir några funderingar... trots denna text så saknar jag dig inte. jag känner mig nöjd faktiskt. riktigt nöjd. är det fel? eller fick jag bara nog kanske? det känns bra att jag inte förstår dig längre. och jag känner mig för en gångs skull riktigt jävla nöjd!)
jag ser dig på dig men ser bara ett skal. du verkar så tom och livlös nu. och se vad tiden har gjort med oss, jag känner inte igen dig eller ditt sätt att vara längre. känner inte igen dina läppar när de formar det välbekanta ordet hej, inte heller ditt leende är detsamma. så vem är du? har vi någonsin känt varandra? det verkar som miljoner år och tusen mil sedan härifrån. kände vi varandra så bra som vi trodde, eller befann vi oss i en illusion i en dimma? nu hör jag dina ord men förstår aldrig innebörden med dem, förut hörde jag aldrig dina ord med förstod alltid innebörden. vi var som mind-readers och det ända som finns kvar nu är två människor som stirrar tomt in i varandras ögon, båda med så mycket kvar att säga, men utan ord som räcker eller når ut. ekot är det ända som hörs. hör du det med?
så min fråga är: kan man sluta känna en person, när det gått tillräckligt lång tid? är vi människor i en konstant utveckling av våra personligheter och egenskaper?
(måste bara tillägga så det inte blir några funderingar... trots denna text så saknar jag dig inte. jag känner mig nöjd faktiskt. riktigt nöjd. är det fel? eller fick jag bara nog kanske? det känns bra att jag inte förstår dig längre. och jag känner mig för en gångs skull riktigt jävla nöjd!)
Kommentarer
Trackback
